Ludicia

En dag var jag inne på stan med min pappa, vi skulle klara ut något snabbt ärende och sedan när vi var på väg tillbaka till bilen som var parkerad lite utanför centrum var det två tjejer som följde efter mig på stan. Jag tyckte att jag kände mig lite smått iakttagen när jag promenerade fram där vid sidan av min pappa. Pappa frågade om jag visste vad det var för några som följde efter oss, han såg att det var tjejer i min ålder och frågade om jag kände dem. Jag kände dem inte alls, men jag visste vilken skola dem gick på och vad de hette. Vi åkte hemåt och när jag hade varit hemma en stund fick jag ett telefon samtal. Det var en av tjejerna som ringde mig och jag hörde att den andra satt i bakgrunden.

- Hej, är det .......?

- Ja, det är jag...

- Förlåt om vi följde efter dig på stan idag men vi undrade egentligen bara om vi kunde "va" nån dag, vill du det?

Vi hade slutat att säga leka redan i trean, det var ett ganska töntigt uttryck och vi var ju inga små töntar längre. Jag kände en konstig känsla av glädje och lycka samtidigt som jag undrade om detta var något slags variant av ett dumt sätt att lura mig. Jag valde sedan att chansa på att detta var allvar så jag tackade jag till förslaget att komma in till stan någon eftermiddag och "leka" med tjejerna. Jag åkte in till staden med bussen som gick vid fem över två. Jag kommer än i dag fortfarande ihåg känslan av nervositeten som härjade i mitt inre. Jag blev upp mött av tjejerna vid busshållplatsen jag stannade vid och vi skulle hem till en av dem, detta var en eftermiddag full av lära känna varandra samtidigt som vi spelade ett par omgångar av sällskapsspel. Jag hade roligt och var accepterad av några som faktiskt var coola. Varför ville dessa tjejer umgås med mig? Jag var lycklig i hela kroppen när jag la mig i sängen för att sova den kvällen, jag hade lyckats hitta kompisar eller rättare sagt de hade följt efter mig och valt att umgås med mig. Vi fortsatte att umgås ända in i sjätteklass.

Familjen bodde numera i ett litet mysigt hus i en liten by utanför en liten stad. Jag älskade vårt hus och vår enorma, fina och mysiga trädgård. Här fanns enligt min smak och mitt tycke allt jag någonsin velat ha. Vi hade en stor trädgård där de fanns plats för lek och fotboll, det fanns massvis med blommor, träd och buskar i alla möjliga färger och former och där fanns ett växthus där jag kunde drömma mig bort bland mina tomatplantor, nysådda frön och långa slingrande gurkor. Detta var för mig tryggheten, här kunde jag vara vem jag var, göra vad jag ville och här fick jag ta hand om något, omsorg om något annat än mig själv, mina plantor var beroende av mig, annars kunde de inte leva.

I mina drömmar fanns också verkligheten skrämmande nära, det var skolan, dit jag gick nästan varenda dag, men aldrig trivdes i som blev min grymma verklighet. Jag var alltid ensam även om det inte såg så ut. Jag var alltid omtyckt bland killarna. Jag hade pojkvänner och killkompisar som jag umgicks med och det var där jag trivdes. Det var okomplicerat och en rolig tid full av hyss och spännande äventyr. Bland dessa finns min första kyss, mina första fjärilar i magen och mina första riktiga stunder av att vara omtyckt av någon annan än de som var skyldiga att tycka om mig.

När jag började i femteklass skulle verkligheten i skolan komma att förbättras. Jag minns inte om det var i början av terminen eller en bit in som min lärare berättade att vi skulle få nya klasskamrater som hade bytt skolor. Det var i alla fall en tjej som började i klassen som jag fattade tycke för. Hon var en liten svarthårig flicka som skulle slå sig in i klassen. Hon var kanske inte mycket för världen hon heller.  Hon bar sin första dag på skolan ett par utslitna gamla Adidasbyxor med knappar på sidorna som enligt de andra hade varit slutat att vara populära för längesedan. Till sina byxor hade hon en sliten Backstreet boys tröja som inte heller var speciellt modern vid den tidpunkten. Tjejerna i klassen började genast att hacka på hennes utseende. Jag blev kanske inte längre lika synlig, ja var ju en gammal hackkyckling numera. Jag och tjejen började umgås, vi hängde ihop och vi hade många vackra roliga minnen tillsammans. Vi skaffade oss bland annat varsin pojkvän som var populära och gick på en annan skola lite mer utanför stan än var vår skola befann sig. Vi umgicks mycket på fritiden. Vi skaffade oss en varsin kanin som vi sedan parade med varandra och jag minns en stund av fröjd i min tillvaro.



Nu handlade det mest om avundsjuka från mina mobbare, en avundsjuka som ja gkunde hantera. Att vi skaffade oss killar på en annan skola att killarna dessutom var populära var helt sjukt, vem ville umgås med mig och ännu värre vem ville vara ihop med mig.

I fjärde klass började det jag minns som mitt helvete i skolan. Alla från förskoleklassen slogs ihop igen och bildade en klass. Jag minns det så väl. Nytt klassrum, nya bänkar och en ny fröken. Nya tider tänkte jag, nya bra tider. Min entusiasm varade inte så länge. Jag fick allt mer kommentarer om mitt utseende, mina vanor och mitt sätt att vara. Jag vet inte vad det var som tjejerna i min klass störde sig på men det var något med mig de inte gillade. Jag minns den typiska ledaren, en tjej jag aldrig känt en enda bra känsla om, hon och hennes gäng, gänget som jag för övrigt faktiskt tyckte om.

Ledaren som var ett starkt yttre, men som jag ser det, med ett svagt inre var egentligen ingen speciell i mina ögon. Hon spred ut alla möjliga olika sorters lögner om mig som jag var tvungen att stå till svars för inför klassens tjejer. Jag minns den morgonen då jag kom in i omklädningsrummet för att byta om till idrotten, alla tittade lite snett på mig och viskade, men jag var van, det var det här som brukade ske. Vi hade vår idrottslektion där jag alltid blev vald sist i lagsammanhang fast jag visste att jag inte var den som var sämst i det moment vi skulle göra men det var alltid så. När vi efteråt skulle byta om fortsatte viskandet och alla satt ihop tryckta så lång från mig som det bara gick att komma. Mina kläder låg lite utspritt men det var bara att inte försöka bry sig om det där. Jag duschade och begav mig av ut. Efter mig kom en av tjejerna i klassen och drog mig lite i skymundan. Precis där och då frågade hon mig om allt var sant, hade jag verkligen varit så äcklig. Det visade sig att ledartjejen hade sagt till alla på morgonen innan jag kom till skolan att hon hade sovit över hemma hos mig och att jag hade pillat mig i örat, näsan, ögat, rumpan och mellan benen och sedan stoppat i munnen och slickat på mina fingrar.
 
Jag fick ett totalt utbrott och stormade in i omklädningsrummet och skrek på henne. Jag frågade henne när hon möjligtvis ansåg att hon hade sovit över hos mig och vad det var för ett skitsnack hon pratade om mig. Hon såg rädd ut å envisades ett tag om att hon sovit över hos mig under förra veckan och att hon aldrig skulle göra det igen. Det var riktigt skitsnack allt det där. Hon var den sista jag skulle bjuda in i mitt hus. Kampen fortsatte ute på skolgården. Hon skrek och sa åt mig hur äcklig jag var, hon trodde nog inte att ja skulle våga stå upp för mig själv. Det slutade med att hon sprang iväg gråtande och skyllde sedan på att hon hade en sådan fruktansvärd pollen allergi mitt i vintern.

Fakta om Downs syndrom

Downs syndrom  är ett syndrom som har sin grund i att personen men syndromet har tre exemplar av kromosom nr 21 istället för de två som normalt finns. Syndromet leder till en utvecklingstörning som är varierande från person till person. Den kan vara lindrig samt mycket grav. John Langdon Down var den läkare som namngav och beskrev utvecklingstörningen år 1866.

Halls kriterier, kriterier man ser på för att identifiera syndromet hos barn.

• För tidigt född och/eller underviktig
• Muskelslapphet (Hypotonus) (80 %)
• Dåligt utvecklad så kallad Mororeflexus hos det nyfödda barnet. (Reflexen kan utlösas genom att man släpper barnets huvud bakåt. Barnet slår då ut med armarna och gör sedan en omklamringsrörelse). (85 %)
• Överrörliga leder (80 %)
• Platt ansikte (90 %)
• Rikligt med nackskinn (80 %)
• Epikantveck, även kallat mongolveck (därav benämningarna mongolism och mongoloid ): ett veck i inre ögonvrån
• Snedställda ögonspringor
• Brushfields prickar, det vill säga små vita fläckar på regnbågshinnan
• Lågt sittande ytteröron, som har fått veck
• Tungan hålls utanför munnen
• Högt gomtak
• Snörvlande andning
• Korta breda händer som är mjuka och med korta fingrar som är överrörliga
• Fyrfingerfåra, dvs en fåra i handflatan som sträcker sig över hela handflatan
• Kort lillfinger som är krökt inåt och där mellanfalangen är underutvecklad
• Stort avstånd mellan stortån och andra tån, så kallat sandalgap
• Avvikande form på höftleden, vilket bara kan ses på röntgen
• Tandavvikelser (när barnet blir äldre).

Antalet kriterier varierar mellan olika individer.

Det enda gemensamma funktionshindret för personer med Downs syndrom är det intellektuella handikappet. Den intellektuella utvecklingen skiljer sig dock kraftigt mellan olika individer. Intelligenskvoten (IQ) vid Downs syndrom varierar mellan 20 och 85. Cirka 1-2 % av de drabbade har en IQ över 70, ungefär 35-45 % har en lätt utvecklingsstörning (IQ 50-70) och 50-60 % svår utvecklingsstörning (IQ under 50). I sällsynta fall förekommer en IQ lägre än 30.

Barn som föds med Downsyndrom i dag och deras familjer får tidigt stöd och hjälp, förskola och skola har i min familjs situation varit mycket väl informerad och förberedd.

Fakta från Wikipedia samt eget.

När vi några dagar senare åkte för att hälsa på mamma och den nya bebisen visste vi att hon låg inne på kuvösen och att hon hade ett litet hjärtfel. På vägen till sjukhuset var min bror lite arg och pappa försökte dämpa ilskan med lite jordgubbar. Han åt ett par stycken och hittade en som var ful så han vevade ner rutan och hivade ut den rätt i huvudet på en stackars cyklist. Det hela var så typiskt min bror men vi fick oss en gott skratt på vägen dit. Väl framme skulle familjen in och hälsa på resterande familj och det var ett himla projekt att komma rätt. Mamma och pappa skulle denna dag in och samtala med en doktor. Vi syskon blev satta i ett lekrum undertiden. Efter samtalet kom en rödgråten mamma ut och mina föräldrar informerade oss om att min nya syster inte vad som alla andra, hon hade en sjukdom som kallades Downs Syndrom. Hon försökte bäst förklara det med - ni vet han Joel på barnprogrammen som sjunger om fiskarna, han har samma sak. Mamma visste nog inte då att detta var det värsta barnprogram jag visste. Jag hatade Joel å hans dumma fiskar. Skulle jag nu få hem en sådan skrikunge till mitt hus, skulle jag leva med en sån?

Efter ytterligare ett par dagar kom min syster hem. Hon var så söt, hon såg inte alls ut som Joel. Hon var min älskade syster. Efter att ha umgåtts med henne ett par timmar hade mitt hjärta smällt. Jag älskade henne.

Jag bestämde mig för att lära henne allt jag kan. Den första tiden hemma var hon mest ett mysobjekt, så söt och fin, hon var rolig att dra omkring i sin barnvagn och stolt visa upp för grannar och bekanta. Hon var som en vanlig bäbis. När hon började komma upp lite i åldern började skillnaderna mellan ett "normalt" barn och ett barn med Downs Syndrom bli allt synligare. Hon hade svårt att hänga med i utvecklingen. Hon lärde sig som småningom att sitta och försöka få fram några ord. Hon älskade att se på film och försökte härma efter. I stället för att gå, använde hon sina ben när hon satt. Hon hoppade fram över golvet. Min lilla prinsessa, hon var på gång.

Hon började på dagis, där hon lärde sig att få fram ord. Vi tränade henne hemma med teckenspråk, vi såg sagor och sånger med tecken stöd. Hon utvecklades mer och mer och i sin lilla egna takt. När hon var två år lärde hon sig att stå, som småningom började hon att gå och idag är hon fjorton år, börjar snart i åttan, har pojkvän och älskar att leva sig in i filmensvärld. Hon är en tonåring på många plan men samtidigt att litet barn, som är i behov av föräldrar och oss syskon, disneyfilmer, guldpengar på lördagarna och sina speciella rutiner.

Jag minns när jag började skolan. Min förskoleklass var indelad i två grupper och vi gick varannan dag de första två veckorna. Vi var inte alls många flickor i min åldersgrupp, endast sju stycken. Jag kände nästan direkt att jag inte passade in där. Jag var liten blek och svag och godhjärtad. Jag älskade att tänka och fantisera mig bort från allt. Jag hade en livlig fantasi och tyckte nog bäst av allt om mina låtsaskompisar, de var inte så komplicerade som allt det andra. Jag kände mig utanför många gånger. Jag fick alltid den tråkigaste rollen när vi lekte i dockvrån, alltid den största och fulast katten att leka med och de dumma kommentarerna från mina "vänner". Detta fortsatte upp i grundskolan.

I min nya klass i ettan till trean trivdes jag ändå ganska bra. Det jag minns mest där ifrån är att jag hade lite svårt att klura ut allt i matematikens värld, mina starka sidor var att läsa skriva och fantisera ihop sagor. Det var väll lite jobbigt ute på rasterna då vi träffade alla andra ute på skolgården. Det blev ett par kommentarer dagligen och ett par mössryckningar på vintern som mina jämngamla tjejkompisar stod för.

Under denna tid blev mina mamma gravid igen, vi satt en kväll hemma i soffan hela familjen och hade det mysigt. Mina föräldrar berättade för oss att vi skulle få ett syskon och vi blev genat jätte glada. Jag hade fantiserat om att en dag få en liten syster. Kvällen hon föddes sov jag tillsammans med min kusin hemma hos vår genensamma moster. Vi låg och pratade länge i sängen om alla förväntningar vi hade på den nya bebisen när telefonen ringde hem till min mosters hus. Det var hennes man som svarade, han berättade sedan för mig och min kusin att jag hade fått en syster med två näsor. Jag var skräckslagen ett par sekunder innan han började skratta och talade om att han skojade, det hade gått bra men mamma hade fått göra kejsarsnitt. Det hade varit en jobbig förlossning men ut hade hon i alla fall tillslut kommit. Den natten låg jag och hade ont i magen, jag ville så gärna träffa henne men samtidigt kändes allting allt för bra för att vara sant, något måste vara fel.

Min syster blev aldrig som förut. Hon hade inte längre sitt tjocka fina hår som jag med mitt tunna risiga hår minns att jag beundrade. Hon var aldrig igen den som lärde sig allt innan hon knappt hunnit börja, hon var aldrig mera min stora syster. Hon hade svårt att ta igen sina kunskaper och gå vidare. Hon levde i alla fall och efter ett tag så gick familjen vidare i livet och växte till det vi var. Vi var en vad jag minns lite busig, rolig och trevlig syskonskara. Vi hade alltid huset fullt med lekkamrater eftersom min mamma arbetade som dagmamma. När jag ser på det gillade jag att växa upp i min familj. Det var en mysig tid full av lek och kärlek. Vi hade våra lördagar då vi åkte in till stan och köpte vårt lördagsgodis och våra hockeybilder eller andra leksaker. Vi hade våra lekkamrater hemma, det var fullt ös på oss hela dagarna och det serverades alltid god hemlagad mat som min mamma fått så mycket beröm för av dagbarnen genom tiderna. Det var en relativt okomplicerad och bra tid förutom att en del av min kära storasyster inte längre fanns.

Min syster klarade tumören bra. De skador den åstadkom var att hon aldrig blev sig riktigt lik. Utseendemässigt såg hon annorlunda ut man blev påmind av tumören varje dag. Hennes vänstra sida av kroppen hade inte den kraft, balans och styrning den tidigare haft. Hon förlorade synen på sitt vänstra öga och hörseln på sitt vänstra öra. Talet hade hon inga problem med, men förmågan att lära sig saker som att läsa och skriva fungerade inte på samma sätt längre, när det var dags att lära sig det för andra gången i sitt liv. Hon kunde både läsa och skriva normalt för sin ålder innan operationen, så var det jag som snappade upp allt det som var meningen att lära min syster. Jag utvecklades genom detta väldigt snabbt och när det var min tur att börja skolan kunde jag både läsa och skriva.

Jag tänkte passa på att tacka min pojkvän som har hjälpt mig att fixa till min blogg. Gillar min logga! :D
Pussar till dig älskling! <3

kika gärna in på denna hemsida, där finns en del bra tips, hemsidan har jag hört riktas om kommer även snart att uppdateras, wait for it!

www.internet-pengar.com

Känns skönt att ha lagt upp ett litet avsnitt ur min bok som jag har planer på att fixa någongång i framtiden.

Boken har jag valt att skriva mest för egen del, reda ut en del saker som hänt i livet. Kan också vara rolig att ha i framtiden när jag bor på ålderdomshemmet, kan jag läsa om mina bra och dåliga stunder i livet! Najs!

Har för avsikt att publicera något stycke då och då. Vill också passa på att tala om att boken kommer att vara skriven ur min synvinkel, alla uppfattar ju inte allt riktigt på samma sätt! :)

hittar jag andra roliga ideér eller något smaskigt recept så delar jag säkert med mig av detta på bloggen!

Kul att du tittade in!

/kramar

Jag är en helt "vanlig" tjej på 22 år. Jag studerar för närvarande till lärare på en högskola mitt i Sverige. Jag lever väll som jag tror att de flesta andra i min ålder gör. Jag har en pojkvän, jag har vänner som jag älskar att umgås med och jag gillar att festa till det emellanåt. Utåt sett så ser jag nog ut att vara helt normal, med hur är man egentligen om man är normal? Vem bestämmer om jag är normal?

Mitt liv började för lite mer än 21 år sedan. Jag växte upp i en liten stad i mitten av Sverige.  När mina föräldrar fått sitt andra barn som alltså var jag insåg de att de inte fick plats i sin dåvarande lägenhet, det var dags att söka efter något större där familjen kunde växa upp. Mina första år är nog som alla andras inte särkilt annorlunda, jag åt, sov, uträttade mina behov och växte. Familjen bestod av mig, min äldre syster och min mamma och pappa. På min tvåårsdag kom min bror till världen och familjen växte. Den tiden i livet var bekymmersfri.

Mitt första minne eller i alla fall vad jag tror är mitt första minne var dagen då allt i livet förändrades drastiskt. Jag kommer ihåg att vi stod där på gräsmattan utanför vårt röda hus den där dagen. Min syster var på väg till våra grannar för att leka då hon vinglade omkring, något var fel. Det är vad jag minns, jag vet inte om detta är ett riktigt minne eller om det är något jag har föreställt mig i huvudet för att identifiera det tillfälle då jag förstod att allt hade förändrats. Vidare i livet minns jag att jag och min bror bor hemma hos min mormor och morfar under en period.  Denna tid är inte en lycklig och bra tid, den är fylld av oro och jag minns mest att jag var magsjuk hela tiden. Min resterande familj är för tillfället bosatt på Sahlgrenska i Göteborg. Min syster fick operera sig för hjärntumör.