del 4
När vi några dagar senare åkte för att hälsa på mamma och den nya bebisen visste vi att hon låg inne på kuvösen och att hon hade ett litet hjärtfel. På vägen till sjukhuset var min bror lite arg och pappa försökte dämpa ilskan med lite jordgubbar. Han åt ett par stycken och hittade en som var ful så han vevade ner rutan och hivade ut den rätt i huvudet på en stackars cyklist. Det hela var så typiskt min bror men vi fick oss en gott skratt på vägen dit. Väl framme skulle familjen in och hälsa på resterande familj och det var ett himla projekt att komma rätt. Mamma och pappa skulle denna dag in och samtala med en doktor. Vi syskon blev satta i ett lekrum undertiden. Efter samtalet kom en rödgråten mamma ut och mina föräldrar informerade oss om att min nya syster inte vad som alla andra, hon hade en sjukdom som kallades Downs Syndrom. Hon försökte bäst förklara det med - ni vet han Joel på barnprogrammen som sjunger om fiskarna, han har samma sak. Mamma visste nog inte då att detta var det värsta barnprogram jag visste. Jag hatade Joel å hans dumma fiskar. Skulle jag nu få hem en sådan skrikunge till mitt hus, skulle jag leva med en sån?
Efter ytterligare ett par dagar kom min syster hem. Hon var så söt, hon såg inte alls ut som Joel. Hon var min älskade syster. Efter att ha umgåtts med henne ett par timmar hade mitt hjärta smällt. Jag älskade henne.
Jag bestämde mig för att lära henne allt jag kan. Den första tiden hemma var hon mest ett mysobjekt, så söt och fin, hon var rolig att dra omkring i sin barnvagn och stolt visa upp för grannar och bekanta. Hon var som en vanlig bäbis. När hon började komma upp lite i åldern började skillnaderna mellan ett "normalt" barn och ett barn med Downs Syndrom bli allt synligare. Hon hade svårt att hänga med i utvecklingen. Hon lärde sig som småningom att sitta och försöka få fram några ord. Hon älskade att se på film och försökte härma efter. I stället för att gå, använde hon sina ben när hon satt. Hon hoppade fram över golvet. Min lilla prinsessa, hon var på gång.
Hon började på dagis, där hon lärde sig att få fram ord. Vi tränade henne hemma med teckenspråk, vi såg sagor och sånger med tecken stöd. Hon utvecklades mer och mer och i sin lilla egna takt. När hon var två år lärde hon sig att stå, som småningom började hon att gå och idag är hon fjorton år, börjar snart i åttan, har pojkvän och älskar att leva sig in i filmensvärld. Hon är en tonåring på många plan men samtidigt att litet barn, som är i behov av föräldrar och oss syskon, disneyfilmer, guldpengar på lördagarna och sina speciella rutiner.
