2:a delen!
Min syster blev aldrig som förut. Hon hade inte längre sitt tjocka fina hår som jag med mitt tunna risiga hår minns att jag beundrade. Hon var aldrig igen den som lärde sig allt innan hon knappt hunnit börja, hon var aldrig mera min stora syster. Hon hade svårt att ta igen sina kunskaper och gå vidare. Hon levde i alla fall och efter ett tag så gick familjen vidare i livet och växte till det vi var. Vi var en vad jag minns lite busig, rolig och trevlig syskonskara. Vi hade alltid huset fullt med lekkamrater eftersom min mamma arbetade som dagmamma. När jag ser på det gillade jag att växa upp i min familj. Det var en mysig tid full av lek och kärlek. Vi hade våra lördagar då vi åkte in till stan och köpte vårt lördagsgodis och våra hockeybilder eller andra leksaker. Vi hade våra lekkamrater hemma, det var fullt ös på oss hela dagarna och det serverades alltid god hemlagad mat som min mamma fått så mycket beröm för av dagbarnen genom tiderna. Det var en relativt okomplicerad och bra tid förutom att en del av min kära storasyster inte längre fanns.
Min syster klarade tumören bra. De skador den åstadkom var att hon aldrig blev sig riktigt lik. Utseendemässigt såg hon annorlunda ut man blev påmind av tumören varje dag. Hennes vänstra sida av kroppen hade inte den kraft, balans och styrning den tidigare haft. Hon förlorade synen på sitt vänstra öga och hörseln på sitt vänstra öra. Talet hade hon inga problem med, men förmågan att lära sig saker som att läsa och skriva fungerade inte på samma sätt längre, när det var dags att lära sig det för andra gången i sitt liv. Hon kunde både läsa och skriva normalt för sin ålder innan operationen, så var det jag som snappade upp allt det som var meningen att lära min syster. Jag utvecklades genom detta väldigt snabbt och när det var min tur att börja skolan kunde jag både läsa och skriva.
