Del 7
En dag var jag inne på stan med min pappa, vi skulle klara ut något snabbt ärende och sedan när vi var på väg tillbaka till bilen som var parkerad lite utanför centrum var det två tjejer som följde efter mig på stan. Jag tyckte att jag kände mig lite smått iakttagen när jag promenerade fram där vid sidan av min pappa. Pappa frågade om jag visste vad det var för några som följde efter oss, han såg att det var tjejer i min ålder och frågade om jag kände dem. Jag kände dem inte alls, men jag visste vilken skola dem gick på och vad de hette. Vi åkte hemåt och när jag hade varit hemma en stund fick jag ett telefon samtal. Det var en av tjejerna som ringde mig och jag hörde att den andra satt i bakgrunden.
- Hej, är det .......?
- Ja, det är jag...
- Förlåt om vi följde efter dig på stan idag men vi undrade egentligen bara om vi kunde "va" nån dag, vill du det?
Vi hade slutat att säga leka redan i trean, det var ett ganska töntigt uttryck och vi var ju inga små töntar längre. Jag kände en konstig känsla av glädje och lycka samtidigt som jag undrade om detta var något slags variant av ett dumt sätt att lura mig. Jag valde sedan att chansa på att detta var allvar så jag tackade jag till förslaget att komma in till stan någon eftermiddag och "leka" med tjejerna. Jag åkte in till staden med bussen som gick vid fem över två. Jag kommer än i dag fortfarande ihåg känslan av nervositeten som härjade i mitt inre. Jag blev upp mött av tjejerna vid busshållplatsen jag stannade vid och vi skulle hem till en av dem, detta var en eftermiddag full av lära känna varandra samtidigt som vi spelade ett par omgångar av sällskapsspel. Jag hade roligt och var accepterad av några som faktiskt var coola. Varför ville dessa tjejer umgås med mig? Jag var lycklig i hela kroppen när jag la mig i sängen för att sova den kvällen, jag hade lyckats hitta kompisar eller rättare sagt de hade följt efter mig och valt att umgås med mig. Vi fortsatte att umgås ända in i sjätteklass.
