Ludicia

Jag minns när jag började skolan. Min förskoleklass var indelad i två grupper och vi gick varannan dag de första två veckorna. Vi var inte alls många flickor i min åldersgrupp, endast sju stycken. Jag kände nästan direkt att jag inte passade in där. Jag var liten blek och svag och godhjärtad. Jag älskade att tänka och fantisera mig bort från allt. Jag hade en livlig fantasi och tyckte nog bäst av allt om mina låtsaskompisar, de var inte så komplicerade som allt det andra. Jag kände mig utanför många gånger. Jag fick alltid den tråkigaste rollen när vi lekte i dockvrån, alltid den största och fulast katten att leka med och de dumma kommentarerna från mina "vänner". Detta fortsatte upp i grundskolan.

I min nya klass i ettan till trean trivdes jag ändå ganska bra. Det jag minns mest där ifrån är att jag hade lite svårt att klura ut allt i matematikens värld, mina starka sidor var att läsa skriva och fantisera ihop sagor. Det var väll lite jobbigt ute på rasterna då vi träffade alla andra ute på skolgården. Det blev ett par kommentarer dagligen och ett par mössryckningar på vintern som mina jämngamla tjejkompisar stod för.

Under denna tid blev mina mamma gravid igen, vi satt en kväll hemma i soffan hela familjen och hade det mysigt. Mina föräldrar berättade för oss att vi skulle få ett syskon och vi blev genat jätte glada. Jag hade fantiserat om att en dag få en liten syster. Kvällen hon föddes sov jag tillsammans med min kusin hemma hos vår genensamma moster. Vi låg och pratade länge i sängen om alla förväntningar vi hade på den nya bebisen när telefonen ringde hem till min mosters hus. Det var hennes man som svarade, han berättade sedan för mig och min kusin att jag hade fått en syster med två näsor. Jag var skräckslagen ett par sekunder innan han började skratta och talade om att han skojade, det hade gått bra men mamma hade fått göra kejsarsnitt. Det hade varit en jobbig förlossning men ut hade hon i alla fall tillslut kommit. Den natten låg jag och hade ont i magen, jag ville så gärna träffa henne men samtidigt kändes allting allt för bra för att vara sant, något måste vara fel.